Vi sitter i den lånade husbilen, (lånad för att vår volvo gick sönder lagom till semestern och behöver komma till någon bildoktor som inte hade tid innan färden till norr, men nu var det inte det jag skulle skriva er just nu), på väg hem från magiska dagar av solnedgångar och gryningar som obönhörligen väckte nätterna från sitt slummer.

Vi sitter och lyssnar på en repris av sommar i p1, repris för att vi alltid kommer iväg sent och följaktligen då lyssnar på de sena programmen och även kommer hem väldigt sent till storstaden, sonen som har tjatat sig till passagerarsidan sitter i godan ro och lyssnar en lång stund på hur hon pratar om jämställdhet, eu, provrörsbefruktning och andra intressanta saker i en salig blandning av ganska bra musik.

Rätt som det är när en låt tonar ut så drar han ner volymknappen till noll och säger oförstående: – ”jag förstår inte det här mellansnacket i programmet”.

Det tar en stund innan jag reagerar och skrattar åt att jag trodde huvudattraktionen Birgitta Ohlsson fångat hans intresse. Nope.

Annonser