juli 2012


 

Jag har sagt det förut och säger det igen, det är aldrig tråkigt att åka tunnelbana. Härom kvällen när jag begav mig från jobbet sådär kring sexsnåret eller kanske något senare (det brukar tyvärr bli senare eftersom jag behöver kompensera den sena ankomsten som jag egentligen borde göra något åt men aldrig kommer mig för att göra, men det är ju en helt annan story) satt det en man, kanske några år äldre än mig, ja eller yngre men då såg han äldre ut än vad han var, brunbränd och hyfsat snygg, välklädd och proper sådär i största allmänhet, på andra sidan mittgången och log lite nu och då åt mig.

Ja, so far so good, men vid t-centralen bytte han plats och satte sig snett mitt emot mig (när jag berättade storyn för en kollega så frågade hon ungefär här i storyn, var det en ”gnidare”, och då fick hon förklara vad det var, för något sådant hade jag aldrig hört talas om i tunnelbanan, men det är tydligen sådana som gnider sina ben emot ens ben.., men nej, detta var inte en gnidare av det slaget, detta var en annan typ av gnidare). Han tog upp sin telefon och vände den ifrån sig och gned intensivt lite nu och då på glaset och blinkade då och då åt mig. Jag förstod inte vad han höll på med men det såg lite märkligt ut får jag lov att säga, han såg ju inte skärmen själv.., men så tittade jag till på hans telefon och där hade han flashat upp sitt telefonnummer stort på displayen.

Ja, om det var hans nummer vet jag ju förstås inte eftersom jag snabbt övergick till mina egna telefonaktiviteter. Minuterna till slussen blev därefter rätt långa..

Annonser

jag har börjat försöka tänka ut nåt klurigt eller intelligent eller humörhöjande när jag ska skriva på nätet. det går inget vidare. på twitter https://twitter.com/kerstinskriver får jag ångest för att man bara får använda 140 tecken och att folk jag känner läser och på poeter (den som vill läsa min posei hittar den här: Direktadress: http://www.poeter.se/kerstinskriver ) får jag ångets för att en del tror att min poesi är en dagbok och för att folk jag känner ska läsa och här på bloggen fär jag ångest för att en del tror att det är en dagbok som är en spegling av mitt liv, vilket det förvisso är men bara en skärva av livet, och för att folk jag känner ska läsa… ja ni hör ju. ändå delar jag länkarna till mina sociala medier för att jag vill att folk ska läsa. jag är knäpp.

men värst är det ändå att när jag börjar tänka så knyter det sig, när jag bara sätter mig vid tangenterna och skriver utan att tänka så vidare hårt så verkar det gå som bäst.

så, mina vänner, nu slutar jag tänka igen.

 

jag tänker på uppmärksamhet, min dotter sa till mig härom dagen ”underhåll mig”, såklart med en skämtsam ton, men ändå. vi har blivit så matade så länge med underhållning att kretiviteten har försvunnit. jag tänker på hur svårt det är att hitta bekräftelsen i sig själv och i det lilla. någonstans har det gått något förlorat tänker jag, eller så är det så att jag behöver leta fram det jag tror jag har glömt. jag vet inte. hursomhelst så spelade vi alfapet och hon slog mig med hästlängder, jag kunde inte riktigt koncentrera mig, eller så är hon oändligt mycket smartare än jag. kanske både och.

 

kan nån skruva lite på teleporteringsmaskinen så jag kan återvända hit.

och fort ska det gå för det verkar som om jag lovat att vikariera för alla mina kollegor nästa vecka..