dikter


jag läste en dikt för första gången inför publik häromveckan, det var en fin upplevelse. man brukar ju kalla det utomkroppslig när man inte känner igen sig själv, och det var i och för sig så att jag inte kände igen min egen röst, men det var en inomkroppslig upplevelse helt klart. nervösare hjärta och mage får man leta efter. det gick ganska bra och jag fick nog blodad tand. det var inte sista gången.

lyssnar fortfarande på winnerbäck och frysen har fyllts med mera älgkött och jag undrar vart hösten tog vägen när snömyset landade så fint utanför mitt fönster.

Annonser

om du varit vaken mycket tidigt på
morgonen långt in i december, långt
in i norrbottens grantäta, lyssnat till
stillheten, sakta låtit dig smekas in i dagen

endast du och ljuset i mörkret

 

 

att förklara det som inte låter sig förklaras

mörkt med en strimma
hopp om ljuset
det som låter sig väntas på
det som obändigt bryter genom
börjar som en aning
strax nedan trädtopparna

mörkt med en strimma
hopp om livet
det hett längtade
det som tänder en liten eld
[mitt i allt tänker jag mig en tidig luciamorgon]
små brandgula lågor
svärtar trät, lyser mjukt
men klart

som långt innan soluppgång
som mörkt vitt, kristallklart och ändå
dovt
lite morrande
kurande
tyst rytande mot

ännu en dag

 

sitter som vanligt vid köksbordet med andra koppen svart kaffe och tittar ut över det gråmulna vädret, vad ska den här dagen bjuda som överraskning, eller blir det som vanligt en söndag i november.

i alla fall ska jag ta mig till itrim och träna och köpa mer mat. det börjar sina i källorna i skåp och kyl.

sen har jag funderingar på att sammanställa en diktsamling som alla har snöleoprader i titeln. fråga mig inte varför. det vet jag inte, det bara föll sig naturligt när jag skrev dem.

vill ni ha ett smakprov ? okej, om inte så sluta läs här. för nu blottar jag en dikt.

snöleoparderna jamar natt

 

saknade avtryck

 

vittnar
spår i snön som inte fallit

 

än, finns tid för kurande
kurrande,
gömda från de andra
inneslutna i varandra
åter,

 

vit, saknar sina fläckar
svart, ger dem åter

 

avtryck

 

snön faller genom natten

 

 

~

det sprider sig
en längtan
en bubblande känsla av
frihet

vandrar med lätta fingrar över
min hud
sjunger vackra sånger i
mitt öra
droppar nektar på
min giriga tunga
projicerar färgstarka bilder på
min näthinna
låter mig förnimma
den mildaste parfym

trasslar sig in i
mitt hjärta
spinner en silvertråd
för mig att balansera på
över
mörka vatten

 

jag är allergisk mot självhjälpsböcker, doktor phil och hurtiga tillrop, drunknar i floder av retorikcoacher, trimma-din-form-till-sommaren-artiklar, sju steg till ett lyckligare liv. vaddå för liv. jag kräks när jag hör att det kommer sol efter regn och att det som inte dödar det härdar. livet belönar handling, ja, det vet jag väl för fan, här har det inte handlats på länge och det märks

jag gråter inombords över mina ytliga tårar när pretty woman får sin prins, stönar tyst för mig själv när jag låtsas vara trevlig när jag egentligen vill be nån dra åt helvete, förnedrar mig som en bekräftelsehora för den som orkar se mina krumbukter och försöker bromsa mig ur en uppförsbacke fast sally sa att det inte går

ge mig ångest intill intigheten så jag kan börja leva igen

denna ständiga rädsla

                 att pröva nytt

                 att duga

                 att tappa kontrollen

att – ja, you name it!

motsatsen är kärlek

                 våga ge sig hän

                 våga misslyckas

                 våga leva sin dröm

piruetter kan man bara göra när man inte håller sig krampaktigt kvar vid sargen