när inget annat passar


behöver beckett behöver bukowski beöver bodil

ja, hur ska man förstå sig själv eller sin samtid utan poesin, utan dikten, utan lusten till livet. en sa till mig en gång ”inte ens i tanken är du fri” och jag har tänkt på det många gånger sen dess. hur ska jag kunna skriva utan att vara fri, ens i tanken. hur ska jag krafsa ihop det där manuset som jag så gärna vill skicka till en särskild förläggare. hur. säg mig. hur utan att vara fri. ens i tanken.

låter orden från den ruffiga skölja över mig och drunknar i det jag längtar men inte vet om jag vågar. får man vara rädd. får man vara en liten skit. kanske är jag rädd för dig. kanske är jag rädd för mig. rädd för lyckan, ja, hur kan man vara rädd för den. ja, det är inte svårt. den är livsfarlig. dödlig utgång varje gång.

behöver dickinson

Utan att veta
när Gryningen –
kommer – öppnar jag
Eller om den har Fjädrar
som en Fågel
Eller Böljor som en
Strand –

/ Emily Dickinson

detta vill jag läsa för dig med vindrufsigt hår på en träbänk i mjuka vågor där vattnet når

 

ja, egentligen behöver jag ju inte skriva mer nu då rubriken är övertydlig. det var som på travet på fyran med frustande hästar i snö och kristall runt mulen och snoret (hmm, säger man så om en häst) hängande ner på knäskålarna, ja på hästarna. inte på mig. jag låter aldrig snoret hänga så. hur skulle det se ut när man ska trängas så här den skälvande sista minuten i julhandlen.

men allvarligt, vart tog decembermyset vägen. är det så att man måste göra som gry forshell, ja, hon handlar tydligen julklapparna i november och sedan myser hon runt med en glöggkopp i handen. ja, det var vad hon sa på radion härom morgonen i alla fall på mixmegapols morgontv höll jag på att säga. men ibland känns det som en liten myssoffa de har där på radion. att de antagligen sitter runt ett bord med hörlurar och okammat hår förtränger jag. för vem hinner kamma sig klockan sex på morgonen. ja, inte jag i alla fall. jag får vara nöjd om jag kommit ur morgon rocken till åtta.

men, det var ju inte om morgonkammningen jag skulle berätta. det var ju om hur december rullade förbi mig i sista kurvan i ytterspår. så här med facit i hand som man så käckt brukar säga så hade jag nog inte ens från start en chans.

en lördag som många, ledan rättar in sig i ledet efter vädret, efter arbetsveeckan, efter shoppingturen utan shopping. det är på samtalen vi lever, de riktiga, viktiga. och musiken. skulle vara utan både mat och vin lätt men musiken, den klarar jag mig inte utan. förutan. spelar samma skiva om och om igen som ett mantra, som en drog, som ett beroende lika svårt, eller lätt som något annat. ibland är jag manisk, ibland bara låg och jag önskar de maniska kunde resultera i något mer kreativt än samma musik om och om igen. ja, även om jag gillar winnerbäck mycket just nu. han fyller något behov. just. nu.

och älgen då, ja han ligger i bitar i grytan blandat med gul lök och smör.

jag pluggar och städar. det känns som om det är det enda jag gör. men det är ju inte riktigt sant. jag handlar, lagar mat, jobbar, tvättar, läser, skriver, kommenterar, promenerar, målar, går i regnet, gråter, drömmer, dricker vin, bygger sommarstuga, telefonerar, hämtar ungar, skjutsar ungar, läser läxor med ungar, diskuterar livets svårigheter med ungar, skrattar med ungar, diskuterar livets lättheter med ungar, badar, älskar, diskar, sover, bråkar, ser film, samsas, springer,

pluggar och städar

 

att mäta sig mot sina prestationer hela tiden är ansträngande i längden. att aldrig känna sig bättre än sin senaste prestation. att aldrig känna att man duger när man gjort ett bra jobb. good enough. att bara känna tillfredsställelse den korta stunden det senaste jobbet är verkligen bra. för visst är det njutningsfullt. att känna sig riktigt bra.

för mig har det blivit en belasting tidvis, i kombination med rädslan att misslyckas har det varit förödande faktiskt. det har gjort att jag antingen lagt ner alldeles för mycket tid på arbetet eller gjort saker i sista minuten. och då tänker ni förstås, hur menar du nu. jo, för om jag gör det i sista minuten så kan jag komma undan med att det inte fanns tid för det perfekta. förstår ni hur jag menar. ibland säger jag att jag är som bäst när jag är oförberedd. och det är nog sant många gånger, för då vågar jag misslyckas. för då finns det inga egentliga förväntningar. och det är då jag verkligen kan lyckas. då blir jag orädd.

jag tränar mig att gilla det jag gör då det är tillräckligt bra, då det blev pannkaka och då det är briljant. och det gör att jag kan vara mer förberedd, lämna in saker i tid och sist men absolut inte minst viktigt, att känna att jag duger. både i motgång och medgång.

då kan jag vara orädd och förberedd. och hur bra kan inte det bli då.

hade tänkt jag skulle skriva nåt klokt, något annat än om städning, matlagning, pluggande, kaffedrickande, promenader, vårväder som aldrig tycks klänga sig kvar mer än några dagar, gardiner, tapeter, kakor, pulverdieter, LCHF-dieter, GI-dieter, ja, dieter helt enkelt, ja, ni förstår, jag tänkte skriva nåt alldeles fantastiskt klokt här som gör att jag skulle bli erbjuden att delta i morgonsoffan på tv och få en artikel på insidan i DN och kanske eventuellt kunde ju skavlan ringa och be på sitt allra snällaste sätt om jag kunde tänka mig att vara gäst i hans knä.. fåtölj menar jag.

ja, det var vad jag hade tänkt, medans jag städar och pluggar och skriver dikter. samtidigt undrar då en vän av ordning. självklart. jag är ju kvinna!

för idag tänker jag var laglöst onyttig, bara tänka på mig och göra det jag vill. kanske, jag säger kanske så kan jag eventuellt, om jag känner för det, göra en lunch till fler än mig själv. men jag säger bara kanske, för idag ska jag bara vara ego. nog för att jag varit det en hel del på semestern redan, men det kändes så bra att säga det oxå.

så anmäl mig bara, gör det, för idag tänker jag vara laglöst ego.

Nästa sida »