Okategoriserade


ja, egentligen behöver jag ju inte skriva mer nu då rubriken är övertydlig. det var som på travet på fyran med frustande hästar i snö och kristall runt mulen och snoret (hmm, säger man så om en häst) hängande ner på knäskålarna, ja på hästarna. inte på mig. jag låter aldrig snoret hänga så. hur skulle det se ut när man ska trängas så här den skälvande sista minuten i julhandlen.

men allvarligt, vart tog decembermyset vägen. är det så att man måste göra som gry forshell, ja, hon handlar tydligen julklapparna i november och sedan myser hon runt med en glöggkopp i handen. ja, det var vad hon sa på radion härom morgonen i alla fall på mixmegapols morgontv höll jag på att säga. men ibland känns det som en liten myssoffa de har där på radion. att de antagligen sitter runt ett bord med hörlurar och okammat hår förtränger jag. för vem hinner kamma sig klockan sex på morgonen. ja, inte jag i alla fall. jag får vara nöjd om jag kommit ur morgon rocken till åtta.

men, det var ju inte om morgonkammningen jag skulle berätta. det var ju om hur december rullade förbi mig i sista kurvan i ytterspår. så här med facit i hand som man så käckt brukar säga så hade jag nog inte ens från start en chans.

Annonser

jag läste en dikt för första gången inför publik häromveckan, det var en fin upplevelse. man brukar ju kalla det utomkroppslig när man inte känner igen sig själv, och det var i och för sig så att jag inte kände igen min egen röst, men det var en inomkroppslig upplevelse helt klart. nervösare hjärta och mage får man leta efter. det gick ganska bra och jag fick nog blodad tand. det var inte sista gången.

lyssnar fortfarande på winnerbäck och frysen har fyllts med mera älgkött och jag undrar vart hösten tog vägen när snömyset landade så fint utanför mitt fönster.

en lördag som många, ledan rättar in sig i ledet efter vädret, efter arbetsveeckan, efter shoppingturen utan shopping. det är på samtalen vi lever, de riktiga, viktiga. och musiken. skulle vara utan både mat och vin lätt men musiken, den klarar jag mig inte utan. förutan. spelar samma skiva om och om igen som ett mantra, som en drog, som ett beroende lika svårt, eller lätt som något annat. ibland är jag manisk, ibland bara låg och jag önskar de maniska kunde resultera i något mer kreativt än samma musik om och om igen. ja, även om jag gillar winnerbäck mycket just nu. han fyller något behov. just. nu.

och älgen då, ja han ligger i bitar i grytan blandat med gul lök och smör.

när dagarna går samman och skiljer sig åt på ett obemärkt sätt, med en siffra i taget. månens varv är inget som man tänker på och nu väntar jag bara på snön.

dricker mitt kaffe, låter skivan snurra än ett varv

 

kan nån skruva lite på teleporteringsmaskinen så jag kan återvända hit.

och fort ska det gå för det verkar som om jag lovat att vikariera för alla mina kollegor nästa vecka..

kan det vara något ?

https://twitter.com/#!/kerstinskriver 

jag vet inte, men det kan ju vara värt ett försök

http://www.johanblanche.se/

har matlagningen gått i stå, vinet är samma vecka efter vecka, och oljan ser trött ut på köksbänken. lätt hänt lätt hänt. här tryter inspirationen för det mesta må jag säga. men så hittar man guldkornen i vardagen lite nu och då. och det är precis vad jag gjort då jag hittade den här sidan (se länken längs upp i inlägget)  för ett tag sen. johan skriver om mat på för mig ett nytt sätt och jag blir inspirerad till att våga pröva nya smakkombinationer som aldrig funnits på min matkarta förut.

nu undrar ni förstås om jag smakat mat lagad av johan. jepp! jag blev bjuden på en god middag innan en danskväll för någon fredag sen och jag kan säga att han är inte bara bra på att prata mat, han lagar bra oxå. ni vet, hos många är det ju mycket snack och lite verkstad… icke här inte.

Nästa sida »