vardagsbetraktelser


ja, egentligen behöver jag ju inte skriva mer nu då rubriken är övertydlig. det var som på travet på fyran med frustande hästar i snö och kristall runt mulen och snoret (hmm, säger man så om en häst) hängande ner på knäskålarna, ja på hästarna. inte på mig. jag låter aldrig snoret hänga så. hur skulle det se ut när man ska trängas så här den skälvande sista minuten i julhandlen.

men allvarligt, vart tog decembermyset vägen. är det så att man måste göra som gry forshell, ja, hon handlar tydligen julklapparna i november och sedan myser hon runt med en glöggkopp i handen. ja, det var vad hon sa på radion härom morgonen i alla fall på mixmegapols morgontv höll jag på att säga. men ibland känns det som en liten myssoffa de har där på radion. att de antagligen sitter runt ett bord med hörlurar och okammat hår förtränger jag. för vem hinner kamma sig klockan sex på morgonen. ja, inte jag i alla fall. jag får vara nöjd om jag kommit ur morgon rocken till åtta.

men, det var ju inte om morgonkammningen jag skulle berätta. det var ju om hur december rullade förbi mig i sista kurvan i ytterspår. så här med facit i hand som man så käckt brukar säga så hade jag nog inte ens från start en chans.

jag läste en dikt för första gången inför publik häromveckan, det var en fin upplevelse. man brukar ju kalla det utomkroppslig när man inte känner igen sig själv, och det var i och för sig så att jag inte kände igen min egen röst, men det var en inomkroppslig upplevelse helt klart. nervösare hjärta och mage får man leta efter. det gick ganska bra och jag fick nog blodad tand. det var inte sista gången.

lyssnar fortfarande på winnerbäck och frysen har fyllts med mera älgkött och jag undrar vart hösten tog vägen när snömyset landade så fint utanför mitt fönster.

en lördag som många, ledan rättar in sig i ledet efter vädret, efter arbetsveeckan, efter shoppingturen utan shopping. det är på samtalen vi lever, de riktiga, viktiga. och musiken. skulle vara utan både mat och vin lätt men musiken, den klarar jag mig inte utan. förutan. spelar samma skiva om och om igen som ett mantra, som en drog, som ett beroende lika svårt, eller lätt som något annat. ibland är jag manisk, ibland bara låg och jag önskar de maniska kunde resultera i något mer kreativt än samma musik om och om igen. ja, även om jag gillar winnerbäck mycket just nu. han fyller något behov. just. nu.

och älgen då, ja han ligger i bitar i grytan blandat med gul lök och smör.

jag pluggar och städar. det känns som om det är det enda jag gör. men det är ju inte riktigt sant. jag handlar, lagar mat, jobbar, tvättar, läser, skriver, kommenterar, promenerar, målar, går i regnet, gråter, drömmer, dricker vin, bygger sommarstuga, telefonerar, hämtar ungar, skjutsar ungar, läser läxor med ungar, diskuterar livets svårigheter med ungar, skrattar med ungar, diskuterar livets lättheter med ungar, badar, älskar, diskar, sover, bråkar, ser film, samsas, springer,

pluggar och städar

 

Jag har sagt det förut och säger det igen, det är aldrig tråkigt att åka tunnelbana. Härom kvällen när jag begav mig från jobbet sådär kring sexsnåret eller kanske något senare (det brukar tyvärr bli senare eftersom jag behöver kompensera den sena ankomsten som jag egentligen borde göra något åt men aldrig kommer mig för att göra, men det är ju en helt annan story) satt det en man, kanske några år äldre än mig, ja eller yngre men då såg han äldre ut än vad han var, brunbränd och hyfsat snygg, välklädd och proper sådär i största allmänhet, på andra sidan mittgången och log lite nu och då åt mig.

Ja, so far so good, men vid t-centralen bytte han plats och satte sig snett mitt emot mig (när jag berättade storyn för en kollega så frågade hon ungefär här i storyn, var det en ”gnidare”, och då fick hon förklara vad det var, för något sådant hade jag aldrig hört talas om i tunnelbanan, men det är tydligen sådana som gnider sina ben emot ens ben.., men nej, detta var inte en gnidare av det slaget, detta var en annan typ av gnidare). Han tog upp sin telefon och vände den ifrån sig och gned intensivt lite nu och då på glaset och blinkade då och då åt mig. Jag förstod inte vad han höll på med men det såg lite märkligt ut får jag lov att säga, han såg ju inte skärmen själv.., men så tittade jag till på hans telefon och där hade han flashat upp sitt telefonnummer stort på displayen.

Ja, om det var hans nummer vet jag ju förstås inte eftersom jag snabbt övergick till mina egna telefonaktiviteter. Minuterna till slussen blev därefter rätt långa..

kan nån skruva lite på teleporteringsmaskinen så jag kan återvända hit.

och fort ska det gå för det verkar som om jag lovat att vikariera för alla mina kollegor nästa vecka..

det börjar närma sig att sommarstugan kommer på plats. vi var uppe och fixade lite med att placera huset på kristiflygare. pappa har gjort ett helt fantastiskt jobb och hade han inte fixat med så mycket hade det aldrig blivit något hus.

bara några detaljer kvar så sitter vi där på verandan och lägger ögonen på livets socker.

Nästa sida »