behöver beckett behöver bukowski beöver bodil

ja, hur ska man förstå sig själv eller sin samtid utan poesin, utan dikten, utan lusten till livet. en sa till mig en gång ”inte ens i tanken är du fri” och jag har tänkt på det många gånger sen dess. hur ska jag kunna skriva utan att vara fri, ens i tanken. hur ska jag krafsa ihop det där manuset som jag så gärna vill skicka till en särskild förläggare. hur. säg mig. hur utan att vara fri. ens i tanken.

låter orden från den ruffiga skölja över mig och drunknar i det jag längtar men inte vet om jag vågar. får man vara rädd. får man vara en liten skit. kanske är jag rädd för dig. kanske är jag rädd för mig. rädd för lyckan, ja, hur kan man vara rädd för den. ja, det är inte svårt. den är livsfarlig. dödlig utgång varje gång.

behöver dickinson

Utan att veta
när Gryningen –
kommer – öppnar jag
Eller om den har Fjädrar
som en Fågel
Eller Böljor som en
Strand –

/ Emily Dickinson

detta vill jag läsa för dig med vindrufsigt hår på en träbänk i mjuka vågor där vattnet når

 

Annonser

är jag grundlurad eller är detta svaret på min åldersnoja. min dyre kollega har börjat fasta två dagar i veckan och hade igår på några minuter övertygat mig om att detta är min nya melodi. ja, jag har ju spelat några melodier förr på samma tema. hälsa och vikt. är det bekant, någon ?? men kanske kan detta vara något. nu ska vi köra måndagar och onsdagar så kommer vi att vara hälsosammare än en sydkorean som bara äter den traditionella fermenterade maten (vad det betyder kommer jag inte ihåg, men nyttigt sa alla där att det var).

Här kommer länken till evig ungdom för den intresserade, själv har jag inte hunnit verifiera min kollegas sanning, men han är en pålitlig rackare så jag sparar att se programmet till senare.

http://www.svtplay.se/vetenskapens-varld

men kaffe då, frågar sig vän av ordning, borde inte det vara uteslutet när man fastar. jo, förvisso men då skulle vi aldrig klara det. igår pratade vi om att dra ner till tre koppar och där och då kändes det som en god idé. men men, redan kl 10 hade jag hunnit fyra koppar så det förstår ni ju hur det gick med den saken idag.. känns som en omöjlig ekvation.

https://www.youtube.com/watch?v=P2wGmyFr9KE

hej hopp

k

morotsjuicen då? ja, den dricker jag till lunch!

ja, egentligen behöver jag ju inte skriva mer nu då rubriken är övertydlig. det var som på travet på fyran med frustande hästar i snö och kristall runt mulen och snoret (hmm, säger man så om en häst) hängande ner på knäskålarna, ja på hästarna. inte på mig. jag låter aldrig snoret hänga så. hur skulle det se ut när man ska trängas så här den skälvande sista minuten i julhandlen.

men allvarligt, vart tog decembermyset vägen. är det så att man måste göra som gry forshell, ja, hon handlar tydligen julklapparna i november och sedan myser hon runt med en glöggkopp i handen. ja, det var vad hon sa på radion härom morgonen i alla fall på mixmegapols morgontv höll jag på att säga. men ibland känns det som en liten myssoffa de har där på radion. att de antagligen sitter runt ett bord med hörlurar och okammat hår förtränger jag. för vem hinner kamma sig klockan sex på morgonen. ja, inte jag i alla fall. jag får vara nöjd om jag kommit ur morgon rocken till åtta.

men, det var ju inte om morgonkammningen jag skulle berätta. det var ju om hur december rullade förbi mig i sista kurvan i ytterspår. så här med facit i hand som man så käckt brukar säga så hade jag nog inte ens från start en chans.

jag läste en dikt för första gången inför publik häromveckan, det var en fin upplevelse. man brukar ju kalla det utomkroppslig när man inte känner igen sig själv, och det var i och för sig så att jag inte kände igen min egen röst, men det var en inomkroppslig upplevelse helt klart. nervösare hjärta och mage får man leta efter. det gick ganska bra och jag fick nog blodad tand. det var inte sista gången.

lyssnar fortfarande på winnerbäck och frysen har fyllts med mera älgkött och jag undrar vart hösten tog vägen när snömyset landade så fint utanför mitt fönster.

en lördag som många, ledan rättar in sig i ledet efter vädret, efter arbetsveeckan, efter shoppingturen utan shopping. det är på samtalen vi lever, de riktiga, viktiga. och musiken. skulle vara utan både mat och vin lätt men musiken, den klarar jag mig inte utan. förutan. spelar samma skiva om och om igen som ett mantra, som en drog, som ett beroende lika svårt, eller lätt som något annat. ibland är jag manisk, ibland bara låg och jag önskar de maniska kunde resultera i något mer kreativt än samma musik om och om igen. ja, även om jag gillar winnerbäck mycket just nu. han fyller något behov. just. nu.

och älgen då, ja han ligger i bitar i grytan blandat med gul lök och smör.

när dagarna går samman och skiljer sig åt på ett obemärkt sätt, med en siffra i taget. månens varv är inget som man tänker på och nu väntar jag bara på snön.

dricker mitt kaffe, låter skivan snurra än ett varv

 

han har ett sånt skönt driv den killen, ja inte på det där klämkäcka sättet. mer ödmjukt sätta ena foten framför den andra men utan att stanna, om ni förstår hur jag menar. sista vi pratades vid på bussen berättade han om sina planer för nästa höst. och jag är helt säker på att det blir en sån förställning. och i förbifarten berättade han om sin blogg som jag inte visste att han hade. han är en sån som får saker gjorda. och som det känns så är det inte så yvigt. jag tänker på hur jag är. jag vill så mycket och snackar mest om det och sen står jag där ett år senare och inser att inte mycket av alla planer blev av.

jag undrar hur de gör, de som får saker gjorda. jag tror jag ska intervjua benny lite mera nästa gång vi ses.